Norrländska Korrespondenten – 12 januari 1869, sida 2

ilade till den olycklige reskamraten. Hvilken tanke hade vaknat hos honom vid mina ord? Hvart begaf han sig, då han så hastigt lemnade mig? Dessa tvenne frågor sysselsatte mig så ifrigt och så uteslutande, att stugan blef mig för trång och jag måste ut för att söka få svar på dem. Hastigt kastade jag på mig kläderna och befann mig snart på den rymliga gården, hvilken i sig innebär fröet till ett stort salutorg. Jag ångrade att jag ej efterfrågat hvar hans bostad var belägen, emedan jag nu ej hade någon ledning för mina efterspaningar. Allt var tyst och stilla, ej ett lefvande föremål kunde upptäckas och det såg ut som om menniskor och djur voro försänkta i den djupaste sömn. Jag vankade länge och väl omkring stationen, i hopp att någon af hotellets tjensteandar skulle blifva synliga, men då så ej var förhållandet, beslöt jag att återvända till mitt rum för att söka skydd mot den ännu kalla morgonluften. Verkställande detta mitt beslut, hade jag ej väl hunnit fram till hotellet, förrän den gamle mannen, fadren, hastade mig till möte, grep mig hårdt i armen och utropade med en röst, som darrade af sinnesrörelse: — Har ni sett till honom? — Hvilken? frågade jag, emedan en