Norrländska Korrespondenten – 12 januari 1869, sida 2

i sitt olyckliga öde och lider lika mycket som jag. — Men, kan er mor ingenting uträtta? — Intet! svarade han dystert. — Men ni är ju myndig. — Ja, hvad hjelper det? Om min far tager ifrån mig egendomen, som jag har på arrende, så står jag ju på bar backe och har ingenting att föda hvarken henne eller mig med. — verlden är stor invände jag, men ångrade genast dessa ord, emedan de hade eu förderflig verkan på honom. Han blickade häftigt upp, såg en stund framför sig med en stirrande och frånvarande blick samt reste sig sedan, liksom det beslut, hvilket han länge inom sig hållit på att forma till fast, nu erhållit den behöfliga styrn. — Tack! sade han, tryckande min hand med värma, hvarefter han aflägsnade sig, utan att tillägga något, men med fastare steg än han kommit. Jag funderade sedan en stund på saken, men kröp sedan till ro och glömde snart alltsammans i sömnens ljufva armar. Redan klockan fyra morgonen derpå väcktes jag af en klar och strålande vårsol. Min första tanke var, som alltid, då man vaknar på ett främmande ställe, att söka utgrunda hvarest jag befann mig, och min andra