Norrländska Korrespondenten – 12 januari 1869, sida 2

En Roman på Jernväg. Beräåttad af Rolf Frid. (Forts. fr. n:o 2.) — Gerna, om det står i min makt, svarade jag, samt tillade: Sätt er här bredvid mig och lemna mig ert förtroende. Han antog inbjudningen, och, liksom vattnet får fritt utlopp, då man i en qvarn öppnar damluckan, så flödade äfven hans förtroende fritt, då ban en gång öppnat hjertats damlucka. Han bekräftade allt hvad jag gissat mig till samt tillade: — Ni finner häraf, att jag är den olyckligaste menniska på jorden. Jag är nödsakad att uppoffra min kärlek till Adele, min själs afgud, för att fastkedja mig vid en varelse, hvars olycka jag måste bereda på samma gång som min egen. — Ålskar hon er, var min fråga på denua klagan. — Ni menar Constance, min kusin? sade han, och fortfor, sedan jag med en nick bejakat denna förmodan: Ack nej! Hon är tvungen att lyda, emedan hon helt och hållet är beroende af min far. Hennes föräldrar dogo tidigt, sedan de genom ett vanvettigt testamente bundit oss tillsammans. Som ett offerlam fogar hon sig