Norrländska Korrespondenten – 12 januari 1869, sida 2

tänkesätt, samt bevekelsegrunden till hang hårdhet mot sin ende son. I början var han törbehållsam, men de känslor, hvilka genom sitt åfvermått höllo på att qväfva honom, måste hafva utbrott; tungans band lossades och på mindre än en qvart hade han, likasom förut sonen, förtrott mig allt. Det var verkligen girighet, som ledde hans beslut, emedan den aflidne brodren testamenterat sin dotter en större förmögenhet med vilkor att hon skulle gifta sig med Kristian, då i motsatt fall denna summa skulle tillfalla en välgörenhetsinrättning. Hans önskan i detta afseende var så stark, att äfven den förtviflan, hvaraf han nu hemsöktes, ej på långt när förmådde att qväfva en passion, som under åratal haft tillfälle att från frö utveckla sig till ett oemotståndligt begär. Han önskade visserligen den ende sonen tillbaka, och framförallt befrielse från denna förfärliga ovisshet, men han uttalade ej, långt mindre inom sig medgaf, frihet åt sonen att efter sitt hjertas böjelse förena sina öden med hvem han ville. Detta zjorde att jag nästan önskade, att vi ej skulle påträffa honom och denna min fromma önskan blef uppfylld, ehuru äfven min ängslan steg för hvarje misslyckadt försök och jag mot slutet ångrade mig. Oaktadt de noggrannaste efterspaningar, kunde han