Norrländska Korrespondenten – 12 januari 1869, sida 2

förfärlig aning samtidigt genomilade min själ. —Min son! ... Kristian! ... er reskamrat! ropade han. Jag vet att han sist var inne hos er ... Ni skall ansvara mig för honom! — År han inte på sitt rum? frägade jag, lika häpen som fadren var olycklig. — Nej! ... sängen står orörd! ... och han är försvunnen! utropade fadren. Han gömde ansigtet i sina händer och en stum förtviflan följde på detta utbrott. Jag bråkade fåfängt min hjerna med att söka utgrunda orsaken till Kristians stegrade förtviflan samt hvart han tagit vägen. Då han lemnade mig, var han jemförelsevis lugnare, och mina ord gåfvo snarare hans tankar riktning åt det praktiska af lifvet, hvarför de ej gerna kunde öka den öfverspänning, hvari hans känslor befunno sig. Men hur skulle jag nu kunna trösta den arme fadren? Jag hade blott en enda utväg, den att låtsas söka efter den försvunne, och denna tillgrep jag. Lik en hungrande, som girigt omfattar det framräckta brödstycket, så omfattade den förtviflade fadren detta af mig framkallade hopp. och vi följdes åt, genomletande hvarje vrå af den rätt stora köpingen. Under tiden hade jag tillfälle att utgrunda den gamle mannens känslor och