nale jag fönstret och satte mig att blicka ut öfver den så nyligen ur intet uppvuxna lilla köpingen, medan mina tankar sysselsatt sig med det passerade. Tvång å samvete, känslor eller tänkesätt har alltid förefallit mig afskyvärdast af allt på jorden, och jag kände mig derför upprörd af hvad som händt de arma älskande barnen, medan naturligtvis min sympati för delidande hvarje ögonblick stegrades. Min fantasi spann ut en låog kärlekshistoria och jag var just färdig att framträda som de båda älskandes räddande engel då en knackning på dörren afbröt mina högt sväfvaude drömmar. Jag ropade: ästig in: Men läsaren skall säkerligen dela min förvåning, då jag berättar, att den inträdande ej var någon annan än älskaren från Stockholm, min reskamrat, Kristian och den förskjutne sonen. Mia vakna dröm hade förvandlat sig till verklighet! Han inträdde långsamt i rummet, liksom en sömngångare, och, sedan han kastat en misstrosen blick omkring sig, fästade han en bönfallande på mig, hvarefter han sade mycket häftigt, liksom han fruktat att orden skulle fastna i hans hals: — Ni har från vårt sammanträffande visat mig deltagande, ehuru jag lönat er med otack; rädda mig nu från förtviflan! (Forts.)