åska; den andra var sväfvande mellan den fasta viljan och den barnsliga lydnaden, liksom hjertat hade sagt: svara nej! men förståndet: lyd! och den sista var mild och bedjande, med det tonfall i rösten, som endast moderskänslan kan frambringa, då hennes barns välfärd är hotad af verldens stormar och lidelser. — Det skall bli roligt att se slutet på det här! tänkte jag, liksom det varit alldeles afgjordt, att jag skulle få se det. Nu har jag reda på historien. Flickan vid Stockholms station är fattig, men eger hans kärlek; denna är rik, men väcker hans motvilja. Hjertat drar honom till Stockholm, men fadrens vilja befaller honom att förena sina öden med denna! derför fladdrar hans vilja hit och dit, lik en fågel, hvars bo är plundradt, och som är villrådig hvarest han skall söka tröst i sin olycka. Ordvexlingen fortsattes en lång stund. De båda bedjande rösterna summo lik svanor öfver det genomskinliga djupet, men domens åska sväfvade öfver dem hotfull och förstörande. Slutet blef att den vredgade rösten utropade: Du gifter dig med henne eller blir du arflös! hvarefter en dörr våldsamt slogs igen, och allt blef tyst. Öfverväldigad af sinnesrörelse, som denna scen (liksom allt liknande tyranni) städse uppväcker hos mig, öpp