mig märka, att den hand, hon räckte honom till helsning, darrade betydligt, liksom den säkert var iskall. Modren skakade betänksamt på hufvudet och kastade en frågande blick på sin make, hvilken svarade med en nick, som efter mitt förmenande, ej kunde betyda något annat än: Det blir nog bra med tiden! Efter denna knapphändiga helsning begåfvo vi oss, hvar och en upptagen af sina förnuftiga tankar, till det inbjudande jernvägshotellet, jag mer nyfiken än någonsin. Men så tycktes äfven ödet hafva beslutat, attjag denna gång skalle blifva fullkomligt tillfredsställd. Sedan familjen försvunnit genom en dörr i korridoren, öppnades en annan åt mig och jag inträdde i ett litet, ytterst trefligt rum, hvars svällande bädd jag i synnerhet fann mest inbjudande för min uttröttade lekamen. Sedan jag afskedat uppasserskan, beredde jag mig derför, att, med ungdomens hela förmåga, öfverlemna mig åt en vederqvickande sömn, då en röst störande inverkade på mina hörselorganer det var pappas! Deri instämde straxt derefter sonens och slutligen äfven modrens, något rosliga, hvilken likväl förmedlade harmonien, eller rättare, disharmonien, i den ursprungliga duetten. Den första stämman var befallande, lik en från ett bittert moln urladdad