läppar ej en gång en blick skänkte han mig som svar på alla mina frågor. Lik en döfstum lemnade han alla mina bemödanden att söka förskasffa honom någon liten förströelse utan allt afseende och frossade endast hejdlöst af sin smärta. Lika otillgänglig var min förälskade reskamrat hela dagen. Lik en personifierad bild af sorgen och saknaden satt han orörlig i sitt hörn och lät ej störa sig af mina ofta upprepade försök till förtroliga samtal, af de otaliga knuffarue vid stationerna, eller magens kraf vid mattimmarne. Jag uppbjöd hela min förmåga för att rycka honom ur denna lethargi, men då mina försök misslyckades, förlorade jag tålamodet och lät honom vara i fred, försökande att på annat sätt fördrifva den öfver höfvan långa tiden, Timma förflöt efter timma och med en suck af lättnad hörde jag ändtligen signalen vid Hallsbergs station, hvarest vi skulle hämta hvila och vederqvickelse efter den uppskakande resan. Tåget stannade, dörren öppnades och nästan samtidigt hörde jag med förvåning från trenne par läppar utropet: Kristian! Liksom lösen: omutabors i lustspelet oKallfen på Äkventyr), hade detta namn en förvånande verkan på min reskamrat. Förtrollningen löstes; liksom vidrörd af en sjeder sprang han upp och