Norrländska Korrespondenten – 8 januari 1869, sida 2

pligtens bojor och tvingar oss att lyda fast hjertat blöder och ögat gråter! Försakelsens dystra gestalt, som lik ett obevekligt öde står vid vår sida och befallande pekar på den väg viha att vandra, är då förhatligare än något begrepp, som vi för vår fantasi kunna skapa öfver sammanfattningen af allt förhatligt på jorden, och det förtviflans skri, som hjertat i dylika ögonblick upphäfver, innebär i sig alla de klagoljud, som ett menskligt bröst kan inrymma. Det är anmärkningsvärdt, att kärleken hos alla uppväcker den lifligaste sympati. Från flickan i mamelucker och pojken i jacka, till gumman och gubben med tidens snö i de glesnade lockarne, intages alla af deltagande vid åsynen af ett älskande par. Med undran och nyfikenhet betrakta de förra denna för dem helt nya företeelse, medan ett vänligt leende och en glad nick antyda att de sednare ännu en gång i minnet genomlefva dessa de skönaste dagar af deras snart utrunna lif. Så gick det mig. Mitt deitagande var väckt; jag glömde alla mina öfriga iaktagelser för att uteslutande sysselsätta mig med det älskande paret, och då ringklockan straxt derefter kallade oss till kupeerna, följde mina ögon de smärta gestalterne, hvilket hade till följd att benen togo samma väg, samt att jag inträdde i den kupe, framför hvilken