Norrländska Korrespondenten – 8 januari 1869, sida 2

sig med, att på ett så beqämt sätt som möjligt förtära hvad andra skrapa tillsammans. — I en tolf års gosses lifliga blickar såg jag en stråle frän den oskyldiga gläjens prisma, en ljusslod från ett menlöst hjerta, som skådar allt genom illusionernas förskönande ljus och sätter tro till allt hvad han ser. Förmodligen var det första gången han träckte vingarne till flygt från det skyddande boet och fantasien målade nu allting så herrligt för honom, ack, så olika med den nakna verkligheten! Men sorgen var ändå talrikast representerad; den sorg, som afskedet skapar, kärleken fördubblar, och hvars tår i sig innebär betydelsen af ett farväl. Den stod så tydligt att läsa i en ung flickas vackra ansigte (lik nässlan mellan rosens blad) och hade så fördunklat de sköna blå ögonen, att mitt medlidsamma hjerta krympte tillsammans af deltagande och mina filosofiska instinkter började reflektera öfver förgängligheten af allt jordiskt. Dessa tårdränkta ögon voro oaflåtligt fästade på en ung, blek man, hvars blick likaledes brann af en trofast kärleks läga fladdrande vid randen af förtviflans afgrund, vid randen af den klyfta, som ligger emellan ett afsked och ett återseende. O, hvad hjertat lider i dylika ögonblick! Hvad menniskan då är liten mot den försyn, som fjettrar oss med