Norrländska Korrespondenten – 8 januari 1869, sida 2

åstadkomma tystnad i de mest öronslitande instrumenter på vår synliga jerd — barnstruparne? Af omtanka för öron, kläder och beqvämlighet beslöt jag att så vidt möjligt var undvika en beröring med denna förhoppningsfulla skara. — I ett annat hörn varseblef jag ett äldre par, som med förskräckelsen tydligt målad i sina skrynkliga anletsdrag med ovanlig ifver undersökte en mängd framför dem liggande paketer, knyten, askar och kolly af de mest olika fasoner, storleker och innehäll. Syubarligen hade de förlorat något, men hvad kan jag ej med bästa vilja i verlden underrätta min nyfik... förlåt ... vettgiriga läsarinna om, emedan tiden ej tillät mig att taga reda derpå. — Straxt bredvid dem såg jag en bild af det sanna kristliga tålamodet i skepnad af en välfödd äldre dam (förmodligen en hushällerska från någon större herrgård) hvilken, med en lika diger mops i sitt knä tåligt väntade att signalen skulle ljuda, för att förflytta de båda såta väninnorna (mopsen var en tik) från Sverges Gomorra till landtlifvets stillhet och lugn. — I en tysk profryttares gestalt trodde jag mig finna en förkroppsligad framställning af affärsmannens beställsamhet, och i en fetlagd landtjunkares en lefvande afbild af den välmående makligheten, hvilken flegmatiskt vegeterar hela lifvet igenom och endast besvärar