Norrländska Korrespondenten – 8 januari 1869, sida 2

de hade stannat. Konduktören anlände, den sista omfamningen, den sista kyssen vexlades; han sprang in i samma kupg, hvarest jag befann mig; hennes ögon summo af tårar, barmen häfdes konvulsiviskt af de suckar, hvilka hotade att förqväfva henne; pipau ljöd, tåget satte sig i rörelse, och ögonblicket derefter hade vi lemnat den arma varelsen åt sin ensamhet och sin förtviflan. Den unge mannen lutade sig ut genom fönstret och tog ej ögonen från henne, så länge han kunde uppfånga en skymt af den älskliga varelsen; sedan drog han sig långsamt in i kupeen och jag såg tvenue stora tårar rulla utför hans kinder. Af grannlagenhet störde jag ej hans kamp mot den sorg, som på hjertats djup utkämpar sina strider och ofta behåller segren. Han suckade djupt, makade sig oroligt!fram och tillbaka, torkade ofta ögonen samt betraktade så noga landskapet, att det såg ut som om han heslutath att för evigt inprägla det i sitt minne. Det är säkert mången, som fördömer denna blödighet, då konven ansen fodrar att mannen ej får ega någon känsla, eller åtminstone skall veta att förqväfva hvarje utbrott af den, men hos mig uppväckte den sym pati, hvarför jag makade mig närmare och försökte att inleda ett samtal. Men förgäfves! Ej ett ord kom öfver hang