Daggdropparue. En liten Sava of I. A. S—tt. (Ur Kalendern Freja, för år 1869.) J titernas morgon låg jorden herrlig och skön i den blånande luftrymten och Jehowa fåg met glätje detta beundrande wärta werk af fin ewiga wishet och godbet; det skönaste smycket i ret diadem af werltrar, fom omgaf bang strålande Pans na. Och menniskan war den mest gYn: nade bland re skapade warelserna. J hennes själ spealare fia ben Ewiges bild; hon herrskade öfwer jorden, der allt war henne underdåniat, men hon lyrde blott Gud, fin kärlekssulle Fader. Od) hennes hjerta böjde fia efter hang wilja, lilsom winrankan som slingrar fig bring ekens starka stam och deriaenom böjer fin, oaktadt fin egen swaghet, mot himmelen. Men vå fit högmodet insteg i mennis skans bröst, ty hon fån uti fin lycfaliar bet blott fin egen förtjenst och ej den fadersarm, fom stödde henne. Och i sitt öfwermod bröt hon mot Gurss wilja. Men när hon det gjorde, förswann ven gloria, fom hittills omaijwit henne: En återspegling af ren Ewiaes bild. Och ren fpegel, hwarifrån Guts llarhet återstrålade, war menniskans oskuld; denna eskuld war nu förswunnen. Hon fån fin brottslighet, sin ringhet; hon flydde bort, och sökte dölja sig för Herrans ansigte. Natten steg neder och wilrdjurens rytande förskräckte den syndiga. Och Guds rättmätiga orede hwilure tungt öfwer den brottoliga jorden, från hwilken en djup oändlig suck full af smärta och fora uppsteg till den Ewiges threu, kring hwilken Englarne samlate fis. De bönföllo under tårar om nåd för den ångerfulla och blommorna uppreste fin åter fulla af hopp, då de försummo Eng larnes förböner och emottono de sallande törarne i fina kalkar. Och de alänste deruti fom juveler, då Gud blidkar per rom oskuldens böner, åter lät selens strålar lysa öfwer nejden. Men änuu, då natten betäcker berg och dalar, då suckar jorden i medwetans