Norrländska Korrespondenten – 29 december 1868, sida 3

den, som hade en läcker löttbit — och på intet wilkor wille dela den me sig åt sin hungrande broder. C. (leende:) Det gläder mig höra, att du så perfect förstår, hwarföre de skrifwa så mycket mot förslaget. Men — för att un återgå till Medelpadsbon — tycker du, såsom han, att W:s förslag erinrar om grefwe Taubes, tå denne sölte bortlotta fin egendom mer anlitande af associationekraften? A. Sig fjelf din tanke derom! du, fom äntå affecterar att wara få tot! E. Ja, mer än gerna; ty, i widrigt fall, lunde du kalla mig rum. Men swara mig först på en fråga: tillåter du mig drifwa litet med den der Medelpadsbon eller Sundswallsbon, om du så will? A. Swi begär du min tillåtelse att priswa med en, fom talar få mycket om drift och sjelj föfer att drijwa? Laga bara jå, att du tor dig bättre fram, än han. . E. Jag will uppbjuda mina krafter! Ar det Wis mening att, med anlitande af dsfcciationskraften, fioppa i egen pung, hwad den blifwande bränn insförsäljningen kommer att inbringa, då erinrar werkl. hans förslag om ar. Taubes — och jag bar då ingenting att inwända; men fom W. beskedligtwis har allmän nytta för ögonen, då T. deremot fåg endast vå egen hytta, egen winning; få fon jag ej för: stå, hwilten litbet sinlle ega rum mellan deras förslager. Medelpadsboerne måtte wist ha värt swårt att filja mellan ljus och mörier, köld och wärme, det torra och det wåta; ty mitt våftående är, att den, fom ej wetskilnaden mellan allmän nytta och egen nutta, ej heller fon skilja mellan decie motsatser eller — fom är detsamma — mellan esse od) non esse. A. Men jag, fom saknar all under byggnad, är dock mera hemmastadd i fy fifen och metafysifen. E. Följattligen klokare (hwad säger jag jag? mindre dum!), än Medelpads bon! Det war just icke särdeles fmidrande för mig; ty, sedan jag hörde, hwad du nuss sade, anser jag ingen jemförelse ega rum mellan hans och mitt förstånd. Men tyst! — hwad se wi här framför of? E. Raglande och skriande personer, tycks mig. A. Ah f—n! Ar då sockenbränwinet redan till salu? C. Så fort har det wål ej kunnat gå? Ögonen måtte wisst bedra oss! A. Dn är tolig, karl! Ser du inte, huru de tumla om diket derborta? E (hemtar efter andan) Jo, men hwad i all werlden kan då ha förlamat deras ben? A. Swi fråga så, då wi ha stan midt framför näjan? Jo, nu begriper jag chaisen; det är stadsbränwinet, fom gjort dem bens swaga! A. Då stadsbona wisa sin wälwilja mot landsbona, så går det så långt, att man ser den ntanpå! C. Slada blott att ej W. war lifa lefwande här! Han hade wäl då ej fun: nat fe sig mätt! A. Nu är tu dum igen. — Det är sådane, fom smalat sockenbränwinet, hwilka han njuter af att sfåda! C. Sannt bror! om jag annars rig: tigt uppfattat, hwad Medelpadsbon skrej! MH. År det länge, fen du sist läste Sundswalls-Poften?