Norrländska Korrespondenten – 29 december 1868, sida 2

polisonger äro ännu oblandade af silfver. Och Elin! Hon är ännu vacker, men kanske något för fet; dock som en väl beställd matrona på landet, skadar det ej och missklär alldeles icke Elin. Elin hade bättre lycka än hennes barndomsvän Oda. Elin blef en lycklig maka, som snart lärde sig att älska och värdera sin redlige och aktmngsvärde man. Hennes äktenskap har varit ett praktexemplar af lyckliga föreningar. Stackars Oda deremot fann aldrig lyckan i sitt äktenskap eller sin kärlek. Hennes enda jordiska glädje har på sednare åren varit hennes dotter och dennas glädje. Få af dem, som känna grefvinnan P., hafva dock anat att en frätande mask suttit vid hennes hjerta och frätit; ty i sällskapslifvet var hon alltid glad, qvick och älskvärd, Men vi återvända till pastorn, som nu inträder med Oda under armen och som han snappat upp i salen. Han är en högväxt, vacker karl med något på en gång allvarligt och mildt i sitt väsende, som väl anstår hans andliga embete. Och nu, värde läsare, medan den unge apostelen helsas välkommen af våra gamla vänner, säge vi dem farväl. Vi hafva med dem genomgått lifvets årstider, men längta hem till den egna härden för att värma oss vid en skön vinterbrasa. (Slut.)