Norrländska Korrespondenten – 29 december 1868, sida 2

söta gumma. En hägring från minnet af flydda tider. — — — Så att Odas dotter är förlofvad! — Och din dotter är ju ocksa fästmö. — Ser jag inte galet, så ha vi fästmannen nere i alleen. Det skall vara kärleken, som förmår vår pastor att ge sig ut i dessa drifvor, innan vägen hunnit bilfva upptagen. Nå, Oda, är det inte han? — Jo, pappa lilla, det är min Jacob. Ack, hvad han ändå är snäll, min egen käre Jacob! sade Oda rodnande. — Kära Oda, styr nu om att kaffebordet blir dukadt i rappet. Säg till Lisa, att hon sätter in en brasa i salskakelugnen, och ge Anna Lena ordres att vi skola ändra soupåen med spenat och köttbullar, ölost och tunna pannkakor med hallonvisp, sade Elin till Oda, som tog nyckelknippan och skyndade ut. — Hör du, Elias, tunna pannkakor med hallonvisp! hviskade Eva och spelade förtvifladt på sitt öfningsstycke. — Ja, jag hörde; men nu sluta vi för i dag, svarade Elias och gick att välkomna den tillämnade svågern. Medan pastorn pelsar af sig vilja vi kasta ännu en blick pa familjens hufvud och dess hälft. Tiden har farit varligt med båda. Carl Hjelm är ännu en vacker karl, trots sina femtiofem år. Hans vackra, mörka hår och ännu alltid väl vårdade