Norrländska Korrespondenten – 24 december 1868, sida 3

höst så väl i naturen, som i Odas hjerta, hvars rika blamstergard var härjad af smärtans stormilar. Stackars Oda! äfven hennes utseende hade undergått en betydlig förändring. De friska kindernas purpurrosor hade försvunnit. Munnens ljufva leende också. Och i de klara, sköna ögonen hängde ofta en tårdimma, som på hennes närmaste verkade mera dystert och lynnet nedstämmande, än de mulna höstdagarne med sina sköflade lunder, sin molnhöljda himmel. Det hade till följe af Odas dystra lynne och klena helsa blifvit beramadt att stanna qvar på —hamra öfver vintern. Eljest var det ämnadt att tillbringa vintersäsongen i Stockholm. Följande sommar hade man all anledning att besöka en större badort. Då Oda återvunnit krafter och något mera lugn, åtminstone till det yttre, började åter gäster att infinna sig på — hamra, men sällskapslifvet derstädes var dock icke att jemföra med hvad det hade varit. Axels namn nämndes aldrig. Och Oda sjelf talade ej om honom, ehuru hennes tankar ännu voro nästan jemnt sysselsatta med honom. Icke ens med Elin talade Oda om Axel och Elin aktade sig noga att ansla denna ömtåliga sträng.