Wid 1 Jliiden. (Ur 7Från Nord till Cöder af R. Gussasjon. J Paris börjar barnafesten i juldagarne od) räder på nyåret. Det ären julafton fom är fjorton dagar tång, Trumpeterna smattra, dockorna skrila pappa! och mammal! barnen stämma in i dockornas rop och de stora skratta godt åt de smås alädje. Låtom oss få till boulevaderna, der rörelsen är som lifligast. Men för att komma dit måste wan fe fig wäl före, ty man fon annars lätt stupa omtull på en köpmansbutik. Jcke allenast trot: toirerna, utan lörbanorna äro inkräktade af hanrelsmän. Hwar en gata är bretare än alt twå omnibussar jemnt och nätt tunna tomma förbi hwarann, ter har en krämare bredt ut fin matta och staplat upp fina waror, rem ban skrikante prisar och bjurer ut åt de för binående. Olycklig den fom Hannar, ty ban slipper icke terifrän förrän en eller annan franc wandrat ur hans ficka och in i köpmannens. Nu äro wi på boulevard Montmartre pariserlifwets brännpunkt. På trottoi rerna å ömse sitor har man uppfört en otalia massa siånd, i det närmaste lika tem i Steckholm hwarje jul resa fin på Stortorget. Här, litjom hemma, bar man hwarje år klagat öfwer ressa misspry dande baracker. Gör man werkligen rätt deri? Kanhända, om man låter ven fina smalen och slönhetssinnet alera sitt om: döme, men ser man litet djupare in i saken, så lemnar man aerna de präktiaa bousfeivarterna under julen till platå åt lelsalestånten. Blott en enda gång om året begär nåden ech eländet att få komma ner till det eleganta Paris, och kommer rå i bar lelinsdränt och med leentet på fina täpe par. Dessa snurrante qwarnar, fom komma barnen att le, äro hopsatta af finarar, fom darrat af költ; dessa fins ulliga får, med sina förgynda haleband, bafwa kännt brännande tårar falla på sin kropp; dessa leende polichineller, som nu höra barnens fröjderop, hafwa förut hört barn, fom klanande ropat på bröd. Wid slutet af året arbetas rastlöst i kojorna wid Paris utkanter, der man träffar fora skaror af ntarmare mennis skor, som tillwerfa letsaker för godt pris. Wi woro tylinen inne hos en af tessa lelsakesabrikanter. Han hade eget hus uppe i en trärgård wid Montmartre. Träraåärdemästaren bare nämligen tilldtit honom att för wintern bygga fia en bostad i ett hörn wid trädgårdsmuren, och med tillbielp of några halfruttna bräder bare febrikanten skaffat fia et: tak öfwer hufwudet. Ett werffjul är ett palats met denna boning, der ven arme leksatearbetaren bor med bustru och 4 barn. Han har warit bleckslagare, men genom sjuktom blifwit utan platå på någon werkstat. Nu försörjer ban fia och fin familj genom att leverera små kötsspislar åt en feffakfehbandlare. Hang