Norrländska Korrespondenten – 24 december 1868, sida 2

aldrig hafva älskat! Åtminstone icke som jag. — Väl möjligt, att min kärlek var mindre häftig, men icke derför mindre djup. Dock när jag kom till besinning insåg jag det orimliga uti en förbindelse emellan honom och mig. Dessutom .. — Dessutom? — Eger Axel icke förmåga att ingifva en varaktig kärlek. Han är dertill sjelf alltför ombytlig och i saknad af karaktärsfasthet. Man bländas af hans intagande väsen, hans vackra och stätliga utseende, med ett ord hans yttre företräden; men det blir i längden icke nog för hjertat. Han inger ej den aktning, som dock är grunden till en varaktig böjelse. Dertill saknar han den öfverlägsenhet, hvarförutan mannen aldrig kan göra en qviona lycklig. Atminstone är det min tanka. — Du älskar honom således icke längre? — Ja och nej. Ett sådant sår, Oda, kan ej läkas så lätt. Jag kan icke glömma så fort; men om ock Axel vore fri, det vill säga om han aldrig älskat Oda och icke Oda honom och han ville och kunde bjuda mig sin hand, skulle jag ej vilja blifva hans maka. — Är det ditt allvar? — Minst af allt skulle jag kunna I skämta nu. Men låtom oss icke längre tala om mig. Säg förr hvad som är