Norrländska Korrespondenten – 24 december 1868, sida 2

— Jo, ganska mycket, sade Oda med ett matt leende och drog Elin ner till sig i soffan; men innan jag omtalar hvad som passerat mäste du bikta för mig, Elin. Du har icke alltid varit fullt uppriktig mot din barndomsvän. — Sa långt jag har kunnat, — — sade Elin djupt rodnande. — Hade du det varit, hade mycket varit annorlunda. Svara mig uppriktigt, ty jag har rätt att fordra det. Har du älskat och älskar du Axel? — Ja, Oda, jag har älskat Axel med min första, innerliga kärlek, innan han och du älskade hvarandra. Och nu berättade Elin hvad läsaren redan vet samt tillade: — IIvarför jag icke för dig, Oda, omtalade vär kärlek, hade sin orsak uti, att Axel bedt mig hålla vår förbindelse hemlig för alla tills vidare. Så kom ditt bref, hvaruti du talar om din egen kärlek till Axel och hans genkärlek. Icke hade jag då mod att rubba din lycka med förtroendet att jag förut varit föremål för hans kärlek. Nej, jag kände mitt hjerta nära att brista och samma dag, som jag fick Odas bref, insjuknade jag. Då jag åter blef frisk bad jag innerligt till Gud för bådas er lycka; men den gode Guden har icke hört mina böner. — Och du, Elin, hade mod att återse Axel med lugn, likasom du aldrig sett honom förr. O, Elin, du måtte