Norrländska Korrespondenten – 24 december 1868, sida 2

Friherrinnan bleknade af vrede och bestörtning. Slutligen sade hon: — Du har handlat fullkomligt rätt, mitt barn, som återlemnat hans ring. Den ovärdige! månne han förälskat sig i någon annan? UHärpå ville Oda icke svara. Hon vågade ej blottställa Elin för sin mors orättvisa vrede. Emellertid kände Oda sig sjuk till kropp och själ och måste intaga sängen. Den förkylning hon ådragit sig på balkongen föregående afton fick nu ett hastigare utbrott genom den skakande sinnesrörelsen och efter några timmar låg hon i full feber. Bestörtningen och oron voro allmänna. Lyckligtvis fanns bland gästerna en läkare, som för ögonblicket föreskref hvad som kunde göras. Då Axel vände sig till sin tant för att efterhöra sin fästmös tillstånd och bönfalla att få se henne, mätte friherrinnan honom med en lång och föraktlig blick, och sade: — Min herre! Det är er lättsinnighet, som bragt mitt arma barn på plågolägret; kanhända skall hon aldrig med lifvet stiga upp derifrån. Hennes sista rediga ord var, att jag skulle af er begära hennes ring. På ert skrifbord får ni närmare upplysning. Friherrinnan vände stolt den förbluffade löjtnanten ryggen. En klixt genomkorsade Axels tankar.