föllo hennes blickar på skrifbordet. Der låg ett bref framme, som Axel ännu icke afslutat. Nyfiken att se hvem hennes fästman skrifvit till, tog Oda ett steg mot bordet. Vid den första blick hon närmare kastade på brefvet, upptäckte hon sitt eget och Elins namn. — Det är ogrannlaga, men jag måste läsa detta bref, tänkte Oda och sjönk ner i Axels skrifstol. Hon grep med darrande hand brefvet, vände det och läste följande utdrag, som vi delgifva läsaren: Käre broder, du afundas mig min lott, att vara fästman åt den sköna, rika och charmanta fröken Oda C. Nå ja, jag medgifver att du har rätt. Oda vore ett godt parti om inte — — nåväl, jag vill vara fullt uppriktig emot dig, min bäste, min intimaste vän. Oda vore förtjusande, om hon ej vore så förb. förälskad i mig, som hon nu är. Hennes kärlek och efterhängsenhet trötta ut mig. — — Jag har varit förlofvad något öfver ett halft år och är nu ledsen, ja utledsen på denna sällhet — — Oda är en liten god, beskedlig — gås, utan energi, som alldeles inte förstår att behandla mig rätt eller fasthålla min kärlek — — dock det är ej godt att behålla det man aldrig har egt. Jag vill tala uppriktigt, mon cher. Jag har aldrig älskat min kusin, jag är nu follt öfvertygad härom. Jag var blän