Norrländska Korrespondenten – 22 december 1868, sida 2

Men så går det när man drar in simpelt folk i en ädel krets etc. etc. Man kunde emellertid icke nog beklaga den stackars fröken, som blef så bedragen af både fästmö och sin så kallade barndomsvän. För att svalka sig och äfven för att träffa Axel, som hon sett gå ut på balkongen, gick Oda dit ut. Hon fann sin fästman ensam och lutad öfver balustraden. — Axel, hvad fattas dig? du ser inte glad ut. Hur är det? frågade Oda vänligt, läggande sin hand på hans skuldra. — Så många frågor på en gång! ropade Axel misslynt; du äri sanning bra rik på frågor, Oda. Om du visste huru de plåga mig, skulle du förskona mig och ej ge mig mera än en i sender. — Plåga de dig, äfven då de uttalas ur djupet af mitt hjerta och af intresse för dig? sade Oda med vibrerande röst. — Ack, kära Oda, man kan väl älska hvarandra utan att ständigt upprepa frågor... — Du är vid dåligt lynne i afton, märker jag, sade Oda och drog sin hand tillbaka. I detsamma tonade en liflig vals genom danssalen. Axel rusade in utan att ens fråga sin fästmö om hon ämnade qvarstanna, eller ge akt på, att hon stod der så tunnklädd i aftonkylan.