Norrländska Korrespondenten – 18 december 1868, sida 3

skulle ni upptäcka många skatter hos henne... Och nu, herr löjtnant, är ju vårt samtal slut? Man torde kanhända sakna er på annat håll. — Och ni vill bli af med mig, Elin? — Jag kan ej finna hvartill det skulle tjena, att ni längre fördröjde er här. — Farväl, Elin! Jag ska! tänka på hvad ni sagt. Eänk ni blott icke msd alltför mycken ovilja på mig. — Nu ha vi balen och så mycket annat att tänka på, sade Eiin leende och räckte Axel handen till afsked. — Huru! Ni skulle ändå vara lik andra qvinnor? Ni kan skämta ögonblicket efter det ni talat så allvarsamt? — Ja visst. Jag är ju en vanlig Evas dotter. Knappast var Axel aflägsnad förr än Hjelm hörde Elin draga ett tungt andetag och nedsjunka på en stol. — Gode Gud, jag tackar dig, som förlänade mig styrka att icke lata honom blicka ini mitt stackars dåraktiga hjerta, som ännu icke lyckats utestänga en viss återstod af kärlek. Dock, Gud har hört min bön. Denna olyckliga böjelse skall slutligen försvinna... Arma, arma Oda! så fattig och olycklig du är midt i ditt öfverflöd, din så kallade lycka! ... Nu gjorde Hjelm en ofrivillig rörelse och skyndade att ställa sig så, som han nyss inkommit. Han frågade efter fru Blomqvist, och då Elin härpå svarade,