min kusin förde med sig, kom mig att för en kort tid glömma min enda verkliga kärlek, den jag hade egnat dig. Jag handlade så ovärdigt emot dig, som en af högmod och medgång förblindad, lättsinnig pojke kan handla. Jag trodde att du skulle ta saken lika legert som jag sjelf gjorde. Jag blef dock grymt hämnad för mitt lättsinne! Jag hade icke länge varit förlofvad med Oda, förr än jag insåg, att hon och jag icke kunna göra hvarandra lyckliga, icke passa för hvarandra. Våra lyunnen öfverensstämma ej. Oda är dessutom så efterhängsen med sin kärlek, talar aldrig om annat, och ville ej höra mig tala annat än kärlekssnack, att hon för länge sedan bråkat ut mig... — Men löjt. .. — Vänta, afbryt mig icke! Då jag nu kom hit ner till — hamra och blef i tillfälle att göra jemförelser emellan dig och Oda, utföllo de alltid till din fördel. Med förskräckelse erfor jag, att du ännu var mig lika kär, ja, kärare än på den tid, denna korta och saliga tid, då du skänkte mig din genkärlek. Detta var ett stort straff, dock icke oförtjent för min lättsinnighet. Du har behandlat mig såsom jag förtjenar, och som det anstår hvarje aktningsvärd, förfördelad qvinna att handla; du har föraktat mig, det har jag tydligen märkt af din köld, din likgiltighet... O, om jag ändå kunde hoppas att återvinna