Norrländska Korrespondenten – 18 december 1868, sida 3

att hon vore gången till en sjuk qvinna under godset, drog han sig aktningsfullt tillbaka. Gud har hört min bön. Denna olyckliga böjelse skall slutligen försvinna,, ljöd som den herrligaste musik för Hjelms öron. — Hon arbetar ändå på att glömma den der satans-löjtnanten, tänkte Hjelm; kanske i en framtid skall hon finna sig vid att förena sitt öde med mitt. O, himmel af salighet, att få kalla henne sin! — Hva! hvaba! har herrn blifvit blind? ropade trädgårdsmästaren, som med en stor vattenkanna törnade emot förvaltaren, som i sin förtjusning icke sag att han ej vandrade på vägen, utan midt uppe i ett blomsferqvarter, der gubbens mest ömtåliga blommor växte. — Förlåt mig, herr trädgårdsmästar! men ni har den förträffligaste dotter någon far kan önska, sade Hjelm och tog ett förtvifiadt språng ur blomsterfältet ut på gången. Gubben Blomqvist stod länge och såg efter förvaltaren utan att kunna begripa dennes ord eller oförmodade uppenbarelse midt i blomsterqvarteret. — Han måtte väl inte fått någon skruf lös heller? mumlade gubben och återtog sitt arbete. (Forts.)