rade Axel nog högt för att höras endast af Elin. — År du ond på din Oda? hviskade denna och smög sig intill fästmannen, som tagit plats i en fönsternisch. — Så du frågar: skulle jag kunna blifva ond på dig? — Det har likväl händt ... — Icke på allvar, min ljufva engel! men nu, inga flera frågor... Skola vi ej företaga en liten utflykt på sjön? Vädret är så stilla och vackert. — Ack ja, det vore gudomligt! utbrast Oda, som fann allt hvad Axel föreslog utmärkt. blef inbjuden att deltaga i de ungas utflykter. Den unge förvaltaren var särdeles väl anskrifven hos sin principal, äfvensom hos damerna, i hvilkas sällskap han alltid iakttog ettså passande lagom i sitt sätt, att han gerna var sedd i deras krets; ty man glömde att han var endast en ofrälse, långt underlägsen den sfer, i hvilken .de rörde sig. Hjelm var alltjemnt lika förälskad i Elin, fast han numera sökte dölja denna sin böjelse under vänskapens yta. Det var ett stort nöje för honom att se huru väl omfattad den unga, anspråkslösa flickan var af hela det förnäma sällskapet. Emellertid gaf Carl Hjelm noga akt på Axels sätt och bemötande mot Elin. Han anade att det var den unge löjtDet hände stundom, att Carl Hjelm