De fyra årstiderna. En liten teckning ur verkligheten af Betty. (Forts. fr. föreg. n:r.) — Men för min skull! sade Oda bedjande och räckte med ett innerligt behag sin fästman handen. Utan att ens låtsa bemärka denna rörelse af Oda, kastade sig Axel i en gungstol och fattade ett tidningsblad, hvilket han höll för ögonen, utan att läsa ett ord deri. — Det må jag säga, skämtade Oda, fast med gråten i halsen, att du är bra oartig, min älskling, som sätter dig att läsa tidningar i så många unga älskvärda damers sällskap. — Kära harn, sade friherrinnan satiriskt, låt Axel ega sin frihet; deraf kan man bäst sluta till huru road han är af både de yngres och äldres sällskap. Hade Axel blifvit stungen af en orm, hade han ej hastigare kunnat rusa upp, skynda till pianot — leta rätt på noter, fatta flöjten och artigt anmoda Elin att ackompagnera honom. Då duetten var slut sade Elin: — Löjtnanten blåste sitt parti charmant! — Ni ackompagnerade mig ju? sva