isande lugn, det förvånar mig på det högsta, att ni har något minne af det förflutna. Ert handlingssätt har bevisat motsatsen. Ivarför då förebrå mig brist på minne af det framfarna? Och hvad beträffar den andra frågan, vill jag upplysa er, att jag också har min stolthet, som förbjuder mig att mellan fyra ögon benämna en person för du, som skulle skämmas öfver denna förtroliga benämning af mig i sällskap med sina förnäma likar. — O, Elin, om du kunde blicka ner i mitt hjerta, du skulle då icke tala så härdt! Vid den kärlek du en gång hysta för mig, besvär jag dig, Elin, att ännu en gång lyssna till mina ord. Du har stort skäl, Elin, att anse mig för en usling, som så lättsinnigt lekte med ditt hjerta. Jag har ingenting att anföra till mitt försvar, blott det att jag, då jag ej längre såg dig, tjusades af Odas skönhet, roades af hennes qvicka infall och små kapriser, som då föreföllo mig högst retande, och slutligen smickrades af den intagande välvilja, med hvilken hon utmärkte mig framför andra unga män. Hon, den firade skönheten, hade så många att välja bland. Hennes val stannade dock på mig, och jag behöfde icke vara mycket skarpsynt för att se att jag var föremål för den mest glödande kärlek. Detta i förening med mina kamraters afund och de fördelar i perspectiv, som en förening med