rigt sysselsatt med en kostym, som skulle begagnas i en af de tillernade tablåerna. Som det var en varm, solig dag, stodo alla dörrar öppna. I samma ögonblick Axel inträdde genom stora ingången, inkom Hjelm köksvägen. Han hade ett ärende till fru Blomqvist cch gick derför genom köket. Då han ej fann den han sökte, gick han vidare, men stannade ovilkorligen då han fick höra löjtnant Axels röst i nästgränsande rum. — Ändtligen! sade Axel, floner jag ett tillfälle att träffa dig utan vittnen, dyra Elin. Du måste nu höra mig utan att fly din väg. — Har löjtnanten något att säga mig, så var god och sitt ner! sade Elin och sköt fram en stol åt sin f.d. älskare. — O, Elin, hvarför denna köld? Har du icke nu, som fordom, en blick, ett ord för din barndomsvän? och framför allt, hvarför denna fremmande benämning? kan du icke nu, som förr under lyckligare dagar, kalla mig endast Axel? Hjelm kände stora svettdroppar på sin panna; men oaktadt han anklagade sig för att handla ogrannlaga då han qvarstannade och lyssnade till fortsättningen, hade nu ingen makt i verlden kunnat rubba honom från sin plats. Hans lugn berodde på Elins svar. — Herr löjtnant, svarade Elin med