hvarthän föres jag? Pa hans kärlek kommer jag aldrig att tvifla Man kan lättare föreställa sig än beskrifva Elins tankar och känsl r vid genomläsandet af Odas beskrifning om sin egen exalterade kärlek. Elin bäfvade för Odas framtid. Men hvad var att göra? Som nu händelserna gestaltat sig måste man afbida framtiden. Under vintern lät Hjelm Elin helt öppet förstå att hon var föremålet för hans innerliga kärlek, hans framtids hopp och alla drömmar om sällhet och lycka. Elin var vänlig och aktningsfull mot Hjelm, men uppmuntrade aldrig hans kärlek med ett ord, en blick. Slutligen talade Hjelm med Elin om sin kärlek och friade ordentligt. Elin svarade då, att hon beslutat att aldrig förena sitt öde med en mans. —Huru kan Elin, som i allt annat är så upplyst och förståndig, söka att vilja inbilla mig, att Elin hyser sådana tankar? frågade Hjelm höfligt. — Det är min föresats; tro mig, herr Hjelm, jag gifter mig aldrig. — Hvad kan en så ung flicka ha för anledning att hata eller frukta det äkta ståndet? frågade Hjelm, undrande. — Det är ej det äkta ständet jag hatar eller fruktar; men jag kan ej gifta mig med en person, som jag icke kan skänka min kärlek.