bara presenter hon fått julaftonen; men ingen af dem alla var dock så dyrbar och kär, som en liten medaljong med Axels porträtt. Ack, Elin du, jag är nog barnslig att kyssa hans bild tusende gånger hvarje timma som jag icke ser originalet, O, jag är nu den lyckligaste fästmö på jorden! Den 2 Januari eklaterades Axels och min förlofning. Visserligen gjorde pappa flere invändningar; ty i hans tycke och äfven i mammas, fast hon var den första att ge med sig, hade jag kunnat göra ett bättre val, ett briljantare parti, då det var så många ansedda män som begärde min hand; men slutligen kunde mon cher pere icke motstå sin Odas tårar och böner och så blef jag förlofvad med Axel, min afgud. Elin! Elin! Du skulle sjelf älska om du skulle kunna förstå min kärlek och — jag betviflar att du ändå förstode den. Min kärlek är en enda omätlig solstråle, som ger värme och lif åt hela min varelse — allt som omger mig. Tag bort solsträlen och — jag skulle dö. Hittills bar min lefnad endast varit en fortsatt kedja af glädje och medgång. Du vet nog, du, att jag är ett af lyckans bortskämda barn, som ej vet hvad en ouppfylld önskan är, som aldrig känt tårarnes bitterhet, aldrig fattat smärtan. Allt detta skulle jag först rätt fatta om jag en minut finge anledning att tvifla på min Axels kärlek... Dock,