— Nå, det var tydligare; men om nu icke jag är nog lycklig att knana vinna er kärlek, så kan det väl finuas någon annan mera lycklig, och mera värd densamma. Det vore alltså orätt af er att afsvärja giftermål. — Missförsta mig icke, herr Hjelm, utan tro mig, då jag heligt bedyrar, att ingen man jag känner har så vunnit min aktning och tillgifvenhet som ni; men ni är alltför god att få en hustru, som icke kan skänka er en varm och innerlig kärlek och hvars hjerta ännu blöder af ett sår, som icke kan läkas för än i — grafven. — Det skulle således vara genom olycklig kärlek, som ni är så sorgsen, så melankolisk, Elin? frågade Hjelm och fattade med omt deltagande den bleka flickans hand. — Ja, herr Hjelm, ni har gissat rätt; och nu när ni vet allt, skall ni ju icke längre undra på att jag ibke kan gifva bort mitt hjerta? — Stackars Elin! jag beklagar er! men jag hoppas likväl — och Elin skall ju icke neka mig att hysa detta hopp? — att tiden läker alla sår. Elins hjerta skall en gång upphöra att blöda; låt mig till dess blifva er vän, er bror! — Gerna vill jag antaga detta anbud; ty jag håller redan af er som en broderlig vän, men hoppas inte alltför mycket! hoppet är en chimere, en lysande såpbubbla, har erfarenheten lärt