Norrländska Korrespondenten – 11 december 1868, sida 2

till undantagen, förmår dock hvad ingen af alla de öfrige förmår: iagifva kärlek i mitt bjerta... O, Elin! du min barndoms leksyster och förtrogna, du, ja, endast du, skall uu blifva mitt hjertas förtrogna. Du vet troligen ännn ej hvad kärlek är. Jag vill säga dis det, Dock, huvu förmår en svag dödlig att heskrifva deuna allt genomgripande känsla, utgången från Gud! Ack, Flio, jag älskar tör första gången, och är älskad så högt tillbaka, att ingen dödlig kan vara högre älskad... Du mäste veta allt! -— — Axel C. och jag älska hvarandra så högt, så innerligt. att englarne i himmeln säkert fröjdas öfver vår lycka! ty nog är en sådan kärlek att jemföra vid himlens salighet? Bland alla mina beundrare få stades dock mitt hjerta vid barndomsvännen och kusinen, som, efter hvad ban försäkrat mig, älskat mig sedan jag var liten flicka. Se. du, det kar kallas kärlekt.. Mera förmådde den arma Elin ej läsa. Det svartnade för hennes ögon och med ett anskri föll hon af stolen och låg utsträckt på golfvet då hennes mor, som hört hennes skri, störtade in och fann Klin afdånad. Dot dröjde en god stund innan Elin blef fullkomligt redig oller kom till medvetande af hvad som passerat, Slaget kom för häftigt. Elin insjuknade i en häftig feber.