gen kunde upptäcka det minsta spår af ö ö ten förswunna, förrän nu i metlet af Oktober, vå en werhuggare skulle ut på arbete i Ultwedts skoa, en sjerdingswäng från flickans hem. Här fästades hang uppmärksamhet wid att ljungen och mod jan mid en bergklint war upprifwen. Han föll på ven tanten, att detta måste wara frår efter någon björn, fom ans taalisen höll på att tillreda sitt ite der uppe. Met lyftad yra gif han upp till den lilla platå, ver björnen antagligen låg oc lurate. Men huru förwanad blef ban ide, tå han deruppe fid fe en menniskofot sticka fram ur en till ett slags läger sammandragen bög af mossa och ljung. Här tåg liket af den förjwuns na flickan, med händerna sammanknäppta såsom till en bön. Wedbuggaren hemtare genast folk, och att döma efter alla tecken war det ej länge sedan den olyd: liga hade utkämpat fin sista strid. Från höbergningetiden till kanske slutet af Sep: tember bare saledes den stackar flickan härdat ut i ödemarken. En man i tratten erinrade fig nu och berättade att han en aftonstund i nyss nämnde månad ensam gåt genom Ultwetts skog i grannskapet af ren plats der man fann den röda, och att han rå hört underliga klagoljud, men att han trott att tet fom från en björninna, fom möjligen ber ammade fina ungar, bwmar: före han skyndat fig undan utan att närs mare untersöka saken. Det ljud han hört hade sannolitt warit en klagande suck från denna ensamma lidande, som wåndatde fig under fin sjelfpatagna pina, långt borta från hem och hjelp i denna främmande skog, vit bon hare gått öfe mer all farwäg och förbi mänga ftörre och mindre boftärer, hwilka hon friwils ligt ffyrde för att genom en förjärlig sjelfpina göra slut på sitt lif, fom blifwit henne en olivlig börda.