Norrländska Korrespondenten – 8 december 1868, sida 3

slaget, eller sådan som hennes egen, lofvade allt. Så gick tiden hastigt som en ljuf dröm för de älskande tills Axel skulle resa på mötet. Nu förestod en i deras tycke outsägligt svår skiljsmessa. Om Axel reste ut i krig, hade väl ej flera tårar blifvit gjutna, flera trohetsförsäkringar utbytta. Kort efter Axels afresa återkom baron C:s, och frampå sommaren kom Axel, men blott på ett kort besök, fill hamra. Han var sig lik mot Elin, men aktade sig noga att i sina slägtingars närvaro förråda en blick, ett ord. Före hans afresa kommo de unga öfverens att flitigt brefvexla, den enda glädje, som Elin nu tyckte återstå henne. I slutet af September återkom Oda till föräldrahemmet, men blott för att vistas der en kort tid, ty i Oktober skulle hela familjen flytta till Stockholm, der Oda skulle göra sitt fötsta inträde i stora verlden. Oda var nu fulländad dame. Bländande vacker, något mera nyckfull än då hon reste ut, talade ogerna annat än fremmande språk, och som Elin under vinterlektionerna öfvat sig häruti, kunde hon rätt bra konversera med Oda. En dag sade Oda, plötsligt stannande då de båda unga damerna voro ute på promenad: Huru kommer det sig att du nu med en sådan lätthet ut