Norrländska Korrespondenten – 8 december 1868, sida 2

Sommaren. Våra båda hjeltinnors barndom var tilländalupen; så ock deras värdagar. De hade inträdt i sommarens första period, så rik på förhoppningar, framtidsdrömmar, solljus, värme och blommor. Detta är dock en farlig tid, ofta så rik på glädje. Förhoppningarne svikas stundom, den ena efter den andra. Drömmarne blifva sällan verklighet, och solljuset är stundom alitför brännande. Kärlekens sol bränner ej sällan bort de friska hjertbladen. Och de blommor ungdomens sommar i så rikt mått utströr för de flesta äro bland giftiga eller rusgifvande. Väl dem, som icke ensamma och värnlösa måste genomvandra sommarens leende fält, utan hafva en klok och ertaren vän, som för dem utvisar de faror, som dölja sig under den förföriska ytan! Det var åter sommar, nära ett år hade förflutit sedan friherre C:s lemnade hemmet. De voro nu återkomna, utom Oda, som ännu var qvari Schveitz, der hon skulle stanna ännu några månader. Friherrinnans helsa var mycket förbättraa. Hon omfattade fortfarande Elin med samma välvilja och godhet, som tillförene. Elin måste nu tillbringa sin mesta tid hos friherrinnan och uppbjöd hela sin förmaga att förkorta tiden för henne genom läsning, musik och samtal.