tillbaka på den tid som wi tillbragte i de wisas, gladas och godas sällstap. Autolycus säger, att med ett lätt bjerta förmår man gå hela dagen, men med ett tungt tröttnar man om en qwart, och sanningen af dessa ord funna wi före nimma ide allenast på of fjelfwa, utan äfwen på djuren. En wrefig hund och en istadig häst tröttna förr än medgörligare kreatur. En enwis fo will ide gifwa fin mjölk, ett trumpet får blir ide fett; ja, till oc) med hos höns oc gäss fan den fom noga observerar dem iakte taga godt eller dåligt lynne. Alla äro wi i stånd att lifwa wårt lynne; men många stackars dödliga tydas göra det till fin uppgift att omhulda och stegra ett riltigt dåligt; detta är en werklig fynd, och fom medför fitt eget straff; ehuru straffet tywärr ide endast träffar brottslingen. Om Gud älskar den fom älstar Honom, få eger det omwänta förs hällandet äfwen rum; wisst är att denna sats fan tilämpas på menniskorna sins emellan. Addisen säger om alädtigheten att ven lättar sjukdomens och sorgens börda; förwandlar okunnigheten till en älstwärd enkelhet och gör sjelfwa fulbe ten behaglig. — Wisa, o! wisa of, bedja wi — den menniska fom sjunger wid sitt arbete. Ware hennes sysselsättning hwilten fom helst, få arbetar hon bättre än ven tystare och trumpne famraten; ide allenast hinner hon mera och gör fin sak omsorgsfullare, men hon håller äfwen längre ut. Man känner sig knappast trött få länge man marscheror efter mufif, och vet säges att sjelfwa stjernorna deruppe fylla rymren med harmoni, vå ve hwälfwa fig i fina oändliga banor. Underfull är frimodighetens styrka; oberäknelig dess förmåga att uthärda. An strängningar, om de skola wara af mare aktig nytta, mäjte ske med aladt mod — med ett finne af solsken — skönt emedan vet är ljust, behagligt emedan tet är förnöjsamt. Mer ett sårant sinnelag funna wi alla förwärfwa of om wi endast före sätta oss att altid fe allting ifrån den ljusa sidan. Alltid är vet solsken någon: städes i werlven, och ven förnöjsamme går fin wåg fram med aladt mod, nöjd att hoppas på framtiden, ifall hans sol för tillfället skulle skpymmas af moln, och ide efterskänkante en bärsmån af fin fasta förtröstan på hjelp, vä hjelp behöfwes. Sin sysselsättning berrar han, huru låg den än må wara; till och med förslitna kläder gör han altningswårda genom det sätt hwarpå han bär vem; och fjelf lycd lig, fpriver han äfwen af fin lyda åt andra.