Norrländska Korrespondenten – 4 december 1868, sida 2

Det skall väl, kan jag tänka, vara bildadt att tala så, att icke hvem som helst förstår det? — Ja, det kan du lita på, kära Elin. Jag skall lära mig att tala och skrifva fransyska, tyska och engelska. — bå glömmer väl Oda alldeles bort att tala svenska, så att jag till slut inte alls kan förstå hvad hon säger. — Så dum du är, Elin! inte glömmer jag mitt modersmål för det jag lär mig andra språk? men se hvad de här knopparne äro vackra! dem skola vi lägga undan till buketten. — Ja, äro de ej sköna? men så fick jag riktigt tigga pappa innan jag fick honom att klippa af den. — Det vet jag visst, din far är då alltid så snål om blommorna, precis som om de voro hans egna. Det är riktigt försmädligt; ty nog vet jag, att när orangeriet är pappas, så är blommorna också hans och icke trädgårdsmästarns! Så väl i tonen, hvarmed Oda sade detta, som i hennes svarta ögon afspeglade sig en viss törtrytelse. — Pappa har väl aldrig nekat Oda några blommor, sade Elin undfallande, ty hon visste nog hon, att hon var den underlägsna, och en dunkel dimslöja hade i hast lagt sig öfver de nyss så klara blå ögonen. — Se så, börja nu inte att lipa igen! du vet väl, att jag inte menar I