Norrländska Korrespondenten – 4 december 1868, sida 2

barndomen vid vären. Huru öfverensstämmer ej mycket, nästan allt, med barndomen hos oss dödlige och om vi så få säga, årstidernas barndom, — den älskliga, hoppfulla våren? Det var en vacker afton i slutet af Maj 18— på en liten torfsoffa i ett ensligt hörn af den stora och väl vårdade park, som omgaf corps de logis till herresätet X... hamra, sutto tvänne små flickor ifrigt sysselsatta med att plocka blommor och blad ur en stor korg för att sedan ordna och sammanbinda kransar deraf. — Hvad jag tycker mamma skall bli surprenerad i morgon bittida då hon får se kaffebordet utsiradt med så många girlanger och kransar, sade den ena af flickorna, en liten skönhet med svarta, blixtrande ögon, mörkt lockigt hår och blek hy. — Ja, nog blir friherrinnan glad, synnerligast då hon får höra att det är Oda, som sjelf klädt och sirat bordet för henne, svarade den andra, en liten blåögd en, med rosiga kinder och den aldra som näpnaste lilla rosenknopp till mun, som jemnt log och då visade tvänne rader de jemnaste och hvitaste perlor och dessutom de mest skalkaktiga små gropar. — Men förlåt mig, Oda, hvad är surprenerad för något? Oda har sedan den nya gouvernanten kom hit lärt sig så många konstiga ord, som jag platt intet begriper.