Norrländska Korrespondenten – 1 december 1868, sida 4

C — — Lefver, fast hon ej arbetar, Lugnt, der hou på ängen gar. Gräset, dagen om hon betar, Liknöjd, hvilken som består: Kungar må det gerna vara, Grefvar, eller bönder bara. Klagar hela verlden öfver Penningbrist och dalig skörd, Brist pa timotej och klöfver. Att en sten kan blifva rörd: Aldrig tycks det kossan röra, Ulennes lugn kan ingen störa. Längst i söder, högst i norden År hon hemma öfverallt — Ja, hon är för hela jorden En barmhertighetsanstalt. Hvad hon gör, gör hon med allvar — Mjölk och ost och smör och kalfvar. Nobelt vet hon sig att skicka, Adel är dess själs natur, Ogon har hon som en flicka, Allt för goda åt en tjur. Mången fröken, som vi tycka, Skulle dermed göra lycka. Hvart man än må henne flytta Aldrig hör man hennes knot. Medan hon gör verlden nytta, Gör hon ej en mask emot. Alla hon betjenar lika: Bade tattiga och rika. Skada, då berömd hon blifver, Att hon 1 min bok så här Ej kan läsa hvad jag skrifver, Annars blet hon i mig kär. Säkert skulle hon ej glömma Att min poesi berömma. Elias Sehlstedt. Fr