Norrländska Korrespondenten – 1 december 1868, sida 3

kande vapen; hofmän i guldgalonerade kläder mottaga och föra henne genom de grannaste slottets salar in till drottningen, som skulle visa sig för henne sittande, af granna hoffruntimmer omgifven och iklädd sin konungsliga serud, med juveler och ädla Stenar beprydd. Konungen sjelf följde henne förbi den ena vakten efter den andra, genom den ena slottssalen efter den andra, — men blef nästan förargad, när han icke märkte, att bon det minsta brydde sig om allt detta, utan gick lika lugnt fram, som hade hon gått till ett bondbröllop. Ändtligen kommen inför drottningen med sin gäst väntade han att se henne betagen af häpnag eller åtminstone hennes lugna anletsdrag något förändras; men med alldeles oförändradt skick och stadig hållning steg den lugna bondhustrun fram, helsande den unga drottningan med sitt vanligaste: Guds fred!— och skakade trofast hennes hand. Da utbrast konungen, otåligt frågande: Men har du då sett någonting härligare än detta? n j ja!d — svarade hustrun: — -bara ett majregn. 27 Hon har rätt suckade konungen inom sig, bara ett majregn bär mera välsignelse öfver land ech folk än all den flärd och prakt, konungarne kunna utveckla i sina marmorsalar. Han hade pröfvat den förståndiga vingåkershustrun och lät derefter drottningen aflägga den antagna härligheten; ty han ville icke,