Norrländska Korrespondenten – 1 december 1868, sida 3

att den kloka danneqvinnan skulle anse både honom och hans drottning för flärdfulla dårar. Konungen och drottningen begärde nu att få se hennes varor och kåpte nagra stycken af hennes sina vallmar, samt undfägnade henne derefter på ett sätt, som kunde gifva henne ett bättre begrepp om sederna och hvardagslifvet i konungaborgen. En yankee intöll en gång, då det var tal om åtskilliga tornbyggnaders ovanliga höjd: Det der är endast småsaker. Hemma hos oss står ett torn, till hvars spets en enda person icke kan blidka upp. För att kunna se spetsen, måste två personer alltid slå sig tillsammans och den ena taga vid, der den andra icke längre kan bibehålla tornet i sigte. — Döden. Det är utan tvifvel hårdt att dö; men det är å andra sidan glädjande att veta, att vi icke skola lefva här för ailtid och att ett bättre lif skall afklippa våra bekymmer i detta lifvet. Om odödlighet erbjödes oss i denna verlden, huru många skulle väl antaga detta tillbud? slvilken tillflykt, hvilket hopp, hvilken tröst skulle väl då vara oss öfrig mot lyckans hårdhet och menniskornas vrättvisor?