Norrländska Korrespondenten – 1 december 1868, sida 2

— Kommer ni ihåg hvad den unga ziguenerskan spådde er på maskeraden? fragade honom en dag Uenriette. Jag tror minsaan att hon hade rätt. Den ni tänker på, finner ni, men icke såsom ni föreställt erds sade hon. Icke sannt, det var ju så? Wendel smålog. — Jo visserligen, svarade han. Men det var äfven något annat, som hon kunde, men icke ville säga. Nu kanske ni, min fröken, ville upplysa mig derom. Kärlekens linie i min hand påstod hon var otydlig, förhållor det sig på samma sätt ännu? Notarien räckte leende fram sin hand. — Hvad vet jag? En liten skalkaktig blixt sköt fram under heunes sänkta ögonlock, och hon sjönk liksom trött ned på den mjuka gräsmattan, på hvilken de stodo. Wendel betraktade henne oafbrutet, och snart flödade öfver hans läppar ord, som tolkade alla haus inneboende känslor. Den unga flickan afhörde honom med förtjusning, och han behöfde icke länge vänta ett svar, som han på ett ganska uttrycksfullt sätt förstod: att uppfånga. — Och kan du glömma Henrik och Henrika för Henriette? hviskade hon. — Nej, jag minnes dem alla i din person. Han tryckte henne leende och lycklig till sitt bröst, och den unga flickan var glad öfver det infall, som förskaffat