Norrländska Korrespondenten – 1 december 1868, sida 2

all stelhet försvinna. Med en skälmsk blick visade hon honom sin venstra hand, på hvilken ingen ring nu mera fanns, och förklarade i korthet orsaken till det infall, som bjudit henne, att som yngling någon tid visa sig ute i verlden. — Visst var pappa en smula onå på sin lilla fogel, då han fick veta att den flugit ur boet, och till på köpet återkom utan sin gyllene boja, men han måste bli god igen, och det ganska snart ändå. Icke sannt. pappa? du är ju nu rätt glad öfver att grefve G. icke fick din lilla lärka? Med dessa ord sprang hon fram till fadren och slog armarne om hans hals. Wendels blickar lemnade henne icke för en sekund. Väl hade han tyckt om Henrik, men Henriette öfvergick honom tusenfallt. Aftonen förflöt gladt och angenämt. Strälarne i den unga flickans mörka ögon brände sig allt djupare in i notariens hjerta, och antände snart der en förhärjande eld. Dagar gingo bort, utan att han tänkte på någon hemresa. Sällheten att vid sin sida hafva en ung qvinlig varelse öfvergick vida hans djerfvaste drömmar derom, och med fasa tänkte han på, att han skulle behöfva lemna detta feslott, för att utan henne återinträda i det alldagliga lifvets många bestyr och omtanka.