Norrländska Korrespondenten – 1 december 1868, sida 2

halft beredd att deltaga i munterheten, åt soffan, från hvilken baronens upprepade skrattsalfvor hördes. Inom sig var Henriette icke mindre förlägen, ehuru hennes frågor ljödo annorlunda. Månne han skulle anse henne för oqvinlig? Skulle han någonsin kunna glömma att hon, förklädd till karl, deltagit i de muntraste samqväm? Kunde han låta bli att tänka på hurusom hon mottagit honom i nattrocken? Den djerfva flickan kände sig vid alla dessa tankar nästan frestad att gråta, om icke tadrens skratt kommit äfven henne att se saken blott från den muntraste sidan. Emellertid måste detta obehagliga tvång emellan dem båda brytas, och Henriette blef den första, som gjorde det. Med ett hjertligt uttryck i röst och blick räckte hon Wendel sin hand med orden: — Den vänskap ni gaf Henrik Thorsten hoppas jag ni icke skall fråntaga Henriette. Den unge mannen böjde sig öfver hennes hand och, tryckande den till sina läppar, svarade han: — Om ni, min fröken, vill behålla den, så stär den städse till er tjenst. En solglimt bredde liksom sitt skimmer öfver hennes drag, och notarien kände igen sin unge väns okonstlade sätt och behagliga åtbörder, då hon nu bjöd honom sitta ned, och så med ens lät