Norrländska Korrespondenten – 1 december 1868, sida 2

— Ursägta att min bror icke är hemma, sade hon, sedan presentationen väl var försiggången, och denna röst kom notarien att hastigt se upp samt mäta henne med en lång, forskande blick. Ett småleende delade då hennes läppar ach bortkastade med ens alla Wendels tvifvelsmål. Detta leende kunde icke tillhöra tvänne, denna purpurröda, af helsa och kraft svällande mun kunde icke tillhöra mer än en, Henrik eller, hvilket notarien nu med ens visste var det rättaste, Henriette Thorsten. Annu en gang fäster han sina ögon pa henne, och då hon djupt rodnade under hans blick, brast baronens länge qväfda skrattlust lös, och med ett: — Nå jag mätte säga, detta var då det lustigaste spektakel jag någonsin sett; kastade han sig, högt skrattande i en soffa. Emellertid stod notarien som på glödande kol. Huru skulle han bete sig? Framför honom stod en ung, täck flicka, med hvilken han under flera dagars tid helt förtroligt umgåtts i tanke att det var en yngling. I sanning, hans belägenhet var icke bland de trefligaste. Skulle han icke låtsa om den gjorda bekantskapen? Borde han icke läta märka att han igenkänt henne? Hau sväfvade i en labyrint af svårlösta frågor, och han blickade halft ängsligt,