Norrländska Korrespondenten – 27 november 1868, sida 2

— Du gissar rätt, kärleken till dig dref mig verkligen hit, och i denna kärleks namn, frågar jag dig nu, hvartill skulle detta upptåg tjena? — Och jag skall äfven svara, genmälde Henriette i en hast ovanligt allvarsam. När jag nyss var sluppen ur barnkammaren, blef jag anbefalld af min fader att förlofva mig med grefve G., hvilken, som det påstods, fattat ett lifligt tycke för mig. Obekant med verlden, och dessutom litet stolt öfver att så snart kunna bli fästmö, antog jag förslaget. Jag först .d icke då all den olycka jag genom denna min dårskap skulle kunnat samla öfver mig. Emellertid blef jag äldre och på samma gang mindre blind. Jag upptäckte snart att grefve G. icke var den utmärkta personlighet, min fader tycktes antaga. I kärleken till mig låg allt en god portion egennytta. Jag var rik, och förgäfves sökte jag bibringa min fader den slutsats jag redan antagit som rigtig, att detta endast var orsaken till grefvens giftermålsanbud. Pappa ville icke tro mig, och äunu i denna stund sväfvar han i okunnighet om den mans karakter, i hvars armar han med förtroende ville lägga sin dotter. Likt en fogel instängd i bur, satt jag dock inom Thorsholms murar, och fåfängt sökte jag lyfta de stäckta vingarne. Endast tankarne singo full frihet, och med mitt lifliga lynne var detta långt