Norrländska Korrespondenten – 24 november 1868, sida 3

och då han började tilltala henne med galanteriets mest utsökta ton, vände hon med en suck bort hufvudet. Svarta dominon bytte då helt hastigt om ämne och, bjudande henne en glage, förde han talet oförmärkt på den kännedom hon egde om hans fästmö. — Jag eger ingen annan kunskap om henne, än den alla andra ega, svarade hon med sagta röst. — Och hvad veta då dessa alla? — Jag kan icke tala derom; om ni vill, så skall jag skrifva. — Gåtfulla förtjuserska, så skrif då, men låt äfven mig skrifva, låt äfven mig få utgjuta mitt hjertas känslor, säg mig ditt namn. — Henrika, svarade med matt röst den tillfrågade. — Ieurika! O, jag inskrifver genast det namnet i mitt hjertas ordbok. Men ack! är det då endast ditt namn jag får veta, får jag icke äfven skåda ditt förtrollande ansigte? Flickan spratt till. — Icke i dag, icke i dag, sade hon. — Dina ord, täcka barn, innebära ett löfte för framtiden; jag vågar således hoppas att en dag, icke allt för långt borta, få återse dig utan denna vanställande mask. — Jag lofvar det. — Ljufva löfte från vackra läppar, jag tror på dig! Flickan svarade icke; hon tog blott